Political awards

Såg på de brittiska "political awards" som sändes i måndags. Väldigt absurbt och väldigt, väldigt brittiskt. Parlamentariker och kolumnister sida vid sida och mycket skrik och skrän. Applåder och hejarop så fort någon ur "det egna laget" nomineras och tystnad, ibland häcklande, när motståndarna kommer på tal. Mycket underhållande när gamle tory-ledaren Michael Howard ("Dracula") tillsammans med komitté ska utse bästa politiska bok. Bäst i år i kategorin politisk satir blev magasinet "Private Eye" även om min personliga favorit var "The thick of it", en satirisk skildring av politik och spin med mycket svärande, humor och fantastiskt persongalleri.

Muhammed-bilderna

...och så brinner det ute i världen. Men vad gör FN och EU? Jo de går ut med följande uttalande:

"Vi anser att pressfrihet också medför ett ansvar. Alla religioners tros- och lärosatser bör respekteras", skrev de tre i uttalandet.
De tog dock tydligt avstånd från de våldsamma incidenter som inträffat de senaste dagarna.

"Den senaste tidens våldshandlingar har passerat gränsen för fredlig protest. Särskilt fördömer vi de beklagliga angreppen på diplomatiska beskickningar i Damaskus, Beirut och på andra platser", skrev FN:s, EU:s och OIC:s representanter.

Det är alltså dags att inleda ikonoklasmen, av respekt givetvis. Att yttrande- och tryckfriheten kan vara minst lika helig som en profet verkar inte finnas med på deras karta. Själv skulle jag kunna offra mycket, kanske till och med mitt liv, för att rätten att uttrycka mina åsikter. Religioner är ideologier och precis som det är självklart att kunna kritisera, till och förlöjliga, kommunism, nazism och liberalism så ska religioner kunna utstå spott och spe.

Publiceringen var olycklig. Den var en ren provokation och väääääldigt onödig. Men att be om ursäkt och ta tillbaka så här i efterhand är dummare än publiceringen. Vad blir nästa steg? När ska EU och FN gå ut och be om ursäkt till nästa rasande minoritet?

Nytt år

Nytt år och friska tag på bloggen. Jag lovar att ta mig i kragen och skriva mer och bättre under 2006. Anledningen till att det avtagit på sistone är att jag har fått nåt jag saknade innan, nämligen ett jobb. Under 2006 skriver jag mer och bättre.

Terrorbloggar

Äntligen har invandrarna upptäckt bloggens makt. Enligt Dagens Eko (8:e november) används bloggar för att koordinera upploppen i Frankrike.

Nu är bloggarna inte längre någon trång sfär där vit, pretentiös medelklass öser ur sig klyschor.

Måndag i Stoke Newington

Ännu en dag då man vaknar upp och inte har något jobb att gå till. Det tär något fruktansvärt. Det är lätt att släppa taget om dygnet. Sena nätter och sena morgonar. Där är jag inte än på långa vägar men tanken gnager.

Söker jobb på ett stort varuhus vid Oxford street. Liknar i mångt och mycket det jobbet som jag hade i Sverige innan jag stack över till London. Jag vill ha ett jobb!

Läser om upploppen i Frankrike. På gatan där vi bor lever det muslimer, afro-karibier och chassider. Det är inte någon Bullerby-idyll precis, det vore en lögn att påstå, men det fungerar. Folk vandrar förbi varandra utan att bry sig särskilt mycket om varandra. Tolerans eller bara ignorans, vem vet. Det är dock lugnt och fridfullt. Inga brinnande bilar här inte.

Ska ta en dusch och sen ge mig ut och dela ut CV:n på stan.

This is VPMBlogg

"The first, the last and always" - Sisters of Mercy, The First, the Last and Always

"Whoever reflects on four things, it were better he had never was born: that which is above, that which is below, that which is before, that which is after" - Talmud, Hagigah 2.1 (taget från Umberto Ecos Foucaults pendulum, s.235

"Libraries gave us power" - Manic Street Preachers, A Design for Life

"Here are the secrets you must know, until the cloak of evening shadow, changes to mantle of the dawn" - Roxy Music, Strictly Confidential

"Fuck forever" - Babyshambles, Fuck forever

Kort sammanfattat är det här vad VPMBlogg handlar om. Här tänker jag, Christian Wulff(högtidligt, inte sant?) att skriva vad jag tycker om tänker. Det här är en blogg, inget mer inget mindre. Jag kommer förmodligen ha fel oftare än vad jag har rätt men ändå kanske det leder någonstans. Jag hoppas att det finns folk "därute" som har åsikter som antingen stämmer med mina mina men lika mycket hoppas jag på mothugg. Det bästa av allt är att jag inte har någon som bestämmer över mig här; ingen som kommer att skicka tillbaka mig till skrivbordet eftersom mina texter inte passar publiken eller målgruppen.

Det är med viss fruktan som jag sätter igång. Det känns lite bart på något sätt men jag antar att det är det som bloggande handlar om.

DN på stan

Den där krönikören som skriver på sista sidan, är hon på riktigt?

Jag och en vän skrev en gång en fejkad paneldebatt där vi lät tre arketyper vräka ur sig allt möjligt dumt och framförallt förutsägbart. Ungefär så känner jag när jag ögnar igenom nämnda krönikörs texter. Jag ska erkänna att jag bara kommit över två krönikor (de har den goda smaken att inte lägga ut dem på webben). Den första handlade om att rökare är töntar (något som även kommit upp i Nöjesguiden) och den andra dissade en statyett av Jesus där han framställdes som en blond och blåögd man. Jag har sett liknande statyetter där Jesus framställs med afrikanska drag. Tror på fullt allvar att om man hade dissat den på samma grund som den blonda diton gjordes så hade man fått sin brevlåda full med stämningsansökningar om hets mot folkgrupp.

Omstöpningen av På Stan känns som en av de dummaste sakerna på den här sidan Puls. Det är bara att gratulera. Starkt jobbat.

Alliansen knakar

KDs Inger Davidsson angriper Folkpartiet angående friskolornas vara eller inte vara.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=482233&previousRenderType=2

Det finns en anledning till att det finns fyra borgerliga partier och tre vänster-orienterade. Det behövs olika partier för att kunna motsvara väljarnas åsikter.

För att exemplifiera med "favorit-partiet" Folkpartiet känns det milslångt mellan Rojas, Ohlsson, Björklund och Pålsson. Färgsprakande personligheter med till synes helt olika agendor inom ett parti. Ta det här gånger fyra partier (alla har sina egna interna debatter) och man får en rättvisande bild av det svenska politiska samhället.

Just nu är det inne att påpeka hur splittrad respektive sida är men frågan är: gör det så mycket att det finns intern debatt och motsättning? Jag tror att det är när alla tror på en och samma sak som det är på väg att barka åt helvete. Mer oordning tack.

Rome - ny TV-serie

I veckan var det samling i TV-soffan hemma i Stoke Newington.

Det var nämligen Englands-premiär för Rome, en samproduktion mellan Engelska public service-kanalen BBC och amerikanska betalkanalen HBO. Två stycken riktiga tungviktare kan man konstatera. BBC är ju all televisions moder på sätt och vis medan HBO med sina kritikerhyllade serier som bland annat Sopranos, Six Feet Under, Sex and The City bara för att nämna några.

En serie som tilltalade mig med sin historiska skildring är Deadwood som visades i TV4 under sommaren -05. Tyvärr sändes serien på sen kvällstid under fredagar, något som var svårt att kombinera med det sociala livet, till min flickväns stora förtret. Jag minns en intervju med programmakaren i DN där denne påpekade att han först ämnat förlägga serien till Romarriket men att HBO sagt nej med hänvisning till filmflopparna Alexander och Troja (kallade "svärd-och-sandal-filmer"). Nu är det dock dags med en skildring av nämnda imperium.

Hur står sig Rome då? Jag tyckte att det första avsnittet var lovande. Det är den "klassiska" HBO-sättningen med blandning av sex och våld men samtidigt så mycket karaktär och så drivande intrig att det är svårt att värja sig. Visst finns det en hel del tillfällen som öppnar upp till ironier a la Life of Brian.

Alla fördomar som man har om romarna, orgier i sex, våld och mat, finns med här. Hade serien skildrat någon nutida civilisation hade det förmodligen ansetts vara hets mot folkgrupp (typ den reaktion som mötte Sopranos från vissa italienbördiga amerikaner). Men varför invända mot sånt, romarna själva lär ju knappast gör det; RIP, när det är så här snyggt.

Jag vet att det tog mig ett tag innan jag blev absorberad av Deadwood och på samma sätt känns det som man är tvungen att ge Rome ett par avsnitt innan man kan göra ett allmänt omdöme men som det ser ut just nu så kommer jag att sitta klistrad framför skärmen på onsdag igen.

För att kunna kolla in Romes hemsida:

http://www.hbo.com/rome/?ntrack_para1=leftnav_category0_show0

Ny följetong på VPMBlogg: Valvinnaren

Under rubriken valvinnaren ska jag ta mig friheten att spekulera om hur Sverige ska kunna röra sig mot det vänster-progressiva hållet. Jag betraktar mig själv som en pop-vänster-människa som gärna blandar friskt mellan estetik och politik. Jag är inte medlem i något parti, har aldrig varit. Röstade, som enda person, blankt i skolvalet på högstadiet där jag gick.

Till att börja med, som påpekats tidigare:

1. Inte hårdare tag mot avvikare.

Här måste det finnas väljare att välja. Det är modigt att kunna stå emot kören som kräver hårdare straff åt allt och alla. Det kommer att fungera som en vattendelare bland folk men i mina ögon framstår det som ett snudd på visionärt ställningstagande att inte ansluta sig till sköld-och-batong-gänget. OK för att samköra register när det kommer till att avslöja bidragsfusk och liknande men inte några superbunkrar med hålor att låsa in folk och slänga bort nyckeln.

Istället är det dags att ta tillbaka visionen om att den som har gjort fel och brutit med samhället kan bättra sig och återigen ansluta sig till de laglydigas skara. Det kommer att avfärdas som 70-tals-flum men med rätt budbärare (ett annat kapitel), en budbärare med tyngd som kan övertyga om att det handlar om ett seriöst och allvarligt förslag tror jag att det kan gå vägen.

På det här området kan Sverige utmärka sig mot resten av västvärlden. Mer resurser till vård och mindre till superfängelse. Ett projekt som skulle kunna attrahera EU-pengar kanske? Varför inte använda hederliga men arbetslösa svenskar som kontaktpersoner för internerna. Ett lärlingssystem där den arbetslöse får utföra sitt hantverk, som lärare, och den intagne får en kontakt att anförtro sig till när denne väl släpps ut. Förhoppningsvis blir det inte åt andra hållet, att den kriminelle blir lärare, men det har jag svårt att tro.

Ett steg mot ett varmare samhälle som tror på att den enskilde kan ångra och ändra sig.

Med Folkpartiet mot ett hårdare samhälle

Folkpartiet, det som brukade vara det snälla partiet som attraherade sansade studierektorer, fortsätter sitt korståg mot alla avvikare från den sanna och rätta vägen.

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=727730

Vi har kommit till en situation där det enda partierna kan göra är att tävla om vem som är hårdast mot de som inte "följer regler". Särskilt synligt, anser jag, är det när man granskar Folkpartiets utveckling (eller liberalismens avveckling). Minns kampanjen i Malmö där nämnda parti frågade om tonåringen bredvid bar kniv. Noll tolerans mot skolk och så vidare.

Finns det tolerans mot skolk idag? Jag tror ärligt att det inte är någon som uppmuntrar till det. Och hur behandlar man en skolkare? Indraget barn/studie-bidrag? Inlåsning i den institution varifrån skolkaren har avvikit ifrån? Det sistnämnda innebär att skolan förvandlas till ett slags fängelse. Vill folkpartisterna att lärarnas status ska höjas genom att de får fångvaktares befogenheter?

Nej, hårdare straff för allt och alla. Fler videokameror på stan. Att liberalismen står nära panopticismen blir allt tydligare. Snällismen hejdå.¨

Kommer på mig själv med att tänka tanken på om att man skulle bilda ett snällt parti. Jag skulle kunna tänka mig att rösta på ett parti som går till val med ett program där man tror på en vänlig och glad människa som är god av naturen och ibland behöver stöd, inte straff.

Klåp och Radio-debut

Jag gjorde det igen. Missade att ställa om tiden. Blev lite stressad när flickvännen dök upp över axeln. Jag har lite av en fobi att visa vad jag uträttar för de närmaste. Det ska erkännas. Passar på att länka till ett radio-inslag som jag gjorde åt P4. Jag har själv inte hört det än. Det är lite obehagligt att höra sig själv vilket jag inte är den första att påpeka. Här finns det att tillgå i vart fall. Jag ska berätta att det var jag som valde ämnena men att jag blev lite tagen på sängen med formatet. Alltid en start i varje fall. Ett jättesteg för Christian medialt. Jag har korrat åt SR från London. Det är inte alla som har gjort det. Jag är rätt bra även om jag inte har granskat resultatet själv än. Måste installera Real player.

Inledningen på Christians radio-karriär:

http://www.sr.se/cgi-bin/jonkoping/program/artikel.asp?ProgramID=2345&artikel=725731

Min lilla medie-hype

Lyssnar på P1 genom webradio. Det är en välsignelse att kunna ta del av nyheter och program på svenska. Jag vet att jag är en svensk travesti på den gamle irakiern som rattar med satellit-tallriken på balkongen i Alby. Jag ursäktar mig med att jag trots allt tar del av de lokala nyheterna också. Jag har senast idag köpt ett ex av The Guardian, med den lysande fredagsbilagan, en fredagsbilaga som inte betyder utviksbrudar och paparazzi-bilder och inte är lika schizofren som DNs nya På Stan-bilaga. Ska man ta dem på allvar eller inte?

Jag hypar SRs webradio samt The Guardian i allmänhet och dess fredagsbilaga (friday review) i synnerhet (finns i regel under rubriken "arts").

http://www.guardian.co.uk
http://www.sr.se/

Klåp

"Mea culpa", Enigma - Sadness ptII

Jag är en klåpare. Jag är lite för entusiastik och skriver mer än vad jag borde, skriftlig ketchup-effekt, och har inte så stor koll på det datorpraktiska. Jag borde kanske ha börjat med en dålig, och lätt raderad blogg. Nu har jag satt den här stenen i rullning och jag har inte lust att göra om så nu får det här fortsätta. Jag hoppas att den/de som eventuellt läser det här kommer att ha översikt med missen. Det var jag som dabbade, jag goofade, jag fumlade och bär mitt misstag som en dåligt sydd kostym till allmän beskådan.

Om callcenter

"I was looking for a job", Smiths, Heaven knows I'm miserable now

Utrustad med ett helt sant CV (fel nummer ett förmodligen) kom jag hit till London. Nu, efter ca en månad, inser jag att jag kanske skulle ha dragit till med en lögn. Hittat på något flashigt jobb; ett jobb som inkluderar det jag vet att jag kan men som jag aldrig har fått visa upp i en arbetsmiljö, paketerat det snyggt och lämnat en bluffreferens.

"Mitt cv var och är fullt av lögner" erkänner en nära vän. Vännen ifråga har idag ett jobb som inte behöver sägas med viskande ton och skam. Tvärtom ett riktigt drömjobb.

Själv harvar jag omkring mellan olika callcenter. Det är ett horliv, för att tala klarspråk. Jag vet själv hur jag reagerar när folk ringer upp mig. Den där uppspelta rösten, "du måste le när du talar i telefonen, var positiv", och värst när personen på andra sidan luren låtsas om som han eller hon är en bekant. "Hur är det med dig idag då?" Jovars.

Efter den attacken är det dags att komma till skott. Då följer en harang. "Jo, anledningen till att jag ringer till just dig ("du måste anknyta till kunden, vara personlig, bjuda på dig själv") är att vi har ett kanonerbjudande just nu ("fel, ge inte uttryck för att det är en engångsföreteelse, det ska generera långtidskunder"). Det är nämligen så att..."

Det här är jag just nu. Det är inte mitt första val om man säger så. Samtidigt är det enda sättet att få in pengar till hyran. Det är kortsiktigt. Projekten man ansluter sig till är om man har tur två veckor långa. De flesta räcker inte så lång tid ens. På ett ställe fick jag betalt med en check i handen. Med mössan i hand så att säga.

De som jag arbetar med är unga människor från olika länder. Det är som en slags informations-sweat shop. I Australien förlägger man såna här jobb till Indien, förutsatt att de indier som ska ringa upp kan tala med australiensisk accent ("g'day mate!" a la Crocodile Dundee) och inte sydasiatisk ("please come again" a la Apu).

Det är allvarliga infödda som fungerar som övervakare. Det är brittiska dominatrixer i 20-30 årsäldern som går mellan skrivborden och övervakar de utringande. "Ni håller inte tempot. Ni ska ringa minst 150 samtal per 4 timmar. Ni är inte tillräckligt effektiva. Nu har du ringt 100 samtal men bara genererat (japp, genererat) 3 stycken intervjuer. Du måste le när du talar! OK!?"

Ibland ringer man efter listor med riktiga nummer. Då riskerar man att få en avhyvling för att man slösar med numren. Det gäller att man genererar tillräckligt många sälj eller intervjuer per samtal. Då ringer man i regel till befintliga kunder från ett register.

När det inte är på det sättet brukar det finnas en slumpgenerator som tar befintliga nummer, byter ut de sista fem siffrorna och slumpar på så sätt fram telefonnummer. När det är på det här sättet gäller det att man ringer mycket och snabbt. En hel del, ofta mer än hälften, av samtalen leder noll, ingen vart. Gång på gång hör man en mekanisk (nja, svararna nu för tiden är inte mekaniska, även om jag önskar att de var det; oftast är det den varma, ljumma kvinnorösten) röst som säger att numret man ringt till inte finns.

Oavsett vilken metod som numrena genereras på är det inte sällan som man kommer till folk som är anslutna till NIX. Då tar det mer hus i helvete än vanligt. "Vet du att vi är med NIX?" "Det är möjligt", svarar jag då. "Men vi ringer till befintliga kunder och det får man göra." "Nej, det får du inte! Hej då!" "Hej..." *klick*

En annan favorit är när man använder slumpgeneratorn är att man hamnar hos folk som har hemligt nummer. Då får man försöka förklara att det är en slumpgenerator som har tagit fram numret man precis slog men oftast hinner man inte det.

Ett annat scenario:

"Hej jag ringer från ditt (jajamensan, DITT) försäkringsbolag X och jag undrar om Yngve Y finns där?" (Givetvis levererat med ett leende.) Dags att tjuvstarta med harangen: "Det är nämligen så att vi kan erbjuda en mycket prisvärd olycksfallsförsäkring. Det kan väl vara intressant (det är bra att engagera kunden, även om man inte ska ge kunden svar att säga nej, vilket jag felaktigt exemplifierade med)?" Tystnad följer. En tung andning i andra sidan luren och sedan: "Nej, Yngve finns inte här." "OK, går det bra om jag ringer upp senare? (det gäller att inte släppa taget om kunden, de ska sparas i listorna så att numrena inte tar slut, återuppringningen kallas för call back på ren svenska, cb förkortas det.)" "Yngve gick bort i förra veckan." "Oj, förlåt..."

Det har hänt och händer förmodligen även just nu, någonstans på ett callcenter. Det här inlägget tillägnas till Lars, Stoffe, Fredrik, Evelina, Henrik, Hampus, Chris, Lene, Lisa och alla andra människor som sliter med headset kring skallen likt en slokande gloria. Ni förtjänar bättre.

Presentation

Till att börja med:

en liten presentation av mig.

Jag föddes 17 januari (samma dag som Jan Guillou och Jim Carrey) 1979 (då det hände en del viktigt i världen). Born and raised i Habo, strax utanför Jönköping. Jag gick i låg, mellan och högstadie där (på Gröne vägen och Centralskolan, numera Hagabodaskolan). Efter det gick jag internationellt samhällsprogram på Per Brahe-gymnasiet. Det var desto roligare än att gå i skola i Habo. Där upptäckte jag musiken (britpop) och allt annat som hör ungdomen till.

Efter det gjorde jag lumpen i Skövde i ca 1 år. Kan därför betitla mig sergeant.

En sommar i London. Upptäcker Bowie och Smiths.

En termin då jag läser ekonomi och politik på JIBS i Jönköping. Upptäcker att jag inte har någon bra relation med viktiga gubbjävlar. Upptäcker att jag inte trivs i Jönköping.

Ett halvår då jag lever rövare i Jönköping. Är med och grundar fanzinet Pophora (vila i frid). Upptäcker i kombination med detta även rock´n´rollen, mycket tack vare Primal Screams Exterminator och Dr Dres 2001. Upptäcker även Kärleken.

Ett år i London. Kaffe-slav på Starbucks. Upptäcker The Guardian och lite sämre sidor av mig själv. Förlorar Kärleken.

Tre år i Malmö. Läser medie- och kommunikationsvetenskap och skriver lite för studentmagasinet Mahskara, där jag lyckas ta mig till redaktörspost, samt magasinen Soom och Galore. Lyckas få in en text i Sydsvenskan. Finner mig själv efter en hel del sned- och framsteg och lyckas på något märkligt sätt att återvinna Kärleken.

Ett år i Malmö. Försöker förgäves att breaka mig in i den bransch där jag hör hemma efter min utbildning men förgäves. Arbetar på ett stort varuhus och ett stort försäkringsbolag. Känner mig inte direkt hemma någonstans. Upptäcker att jag aldrig har varit mer tillfreds privat; goda vänner och en lägenhet tillsammans med Kärleken. Dessutom släpper Libertines sin sista(?) skiva, den senaste skivan jag har lärt mig hela texten till.

Nu. Kärleken får ett stipendium till en utbildning i London. Eftersom Sveriges samlade media inte har visat något speciellt intresse för mig känns det inte som någon jätteuppoffring att lämna allt för att följa med. Tredje gången gillt. Christian vs London. Den här gången kommer han dit beväpnad med flickvän och en examen. Kommer det att göra någon skillnad eller kommer han att än en gång att behöva ansluta sig till "den vita siren i det gröna havet" (loggan till ett internationellt coffee house).

"Clumsy and shy, I came to London and I" Smiths, Half a person

Varför vill HBT-personer vara med i Svenska kyrkan?

Lyssnar som skrivet på Ekot. De berättar om homo-motståndet inom Svenska kyrkan.

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=727343

Groucho Marx sa att han inte skulle vilja bli medlem i en klubb som accepterade hans medlemskapsansökan. Jag ska erkänna att jag har lite svårt att förstå homosexuellas välvilliga inställning till kyrkan. Vill de verkligen bli medlemmar i den här klubben?

Gud har aldrig varit särskilt vänligt inställd till människor som avviker från Hans(?, Gud är som, Jonas Gardell om jag inte minns fel har påpekat, en svart lesbisk kvinna. Så jävla anti- etablissemang och så o-pk att det blir pk i vår värld.) dogmer. En kärleksfull Gud säger de. Jag är mer inne på tonårsguden, som han var i sina tidiga år. Han som precis som en bångstyrig rockstjärna gör lite som han vill; sätter upp en grymt krävande rider ("ingen får äta äpple", "ingen får hylla oxgudar") och sedan löper amok när det går honom emot. Det är en Gud som är i puberteten. Han har ännu inte lugnat ner sig sedan han byggde världen med bitar ur en kosmisk legolåda. Han är fortfarande inte riktigt nöjd med sitt verk och drar sig inte för att utnyttja sina himmelska krafter även när det kommer till att bestraffa med döden.

Så var det då och så är det än idag. Det är fortfarande de som kallar sig religiösa som har mest hat i sina tankar. Jag har sett och ser det än idag. Uppväxt i ett område där frireligösa samfund är vardagsmat känner man igen blickarna som riktas mot avvikaren. Samma sak här, i London. Allvarliga unga män (alltid den allvarliga blicken) med skägg och kaftanliknande klädesdräkt, alltid i grupp, stirrar på en. "Du är skräp" säger blicken. Ibland följs det av en verbal eftersläng. "Fucking queer." "Gay boy'." "Poof." Kärt barn har många namn.

Tillbaka till svenska kyrkan och bögarna (och flatorna och alla andra). Vad är det för något som tilltalar då? Ja, den älskande och förlåtande sonen kan jag tänka mig har en viss potential. En schysst kille (sedan när kidnappade bögarna ordet "kille". Kolla bland kontaktannonserna i vilken tidning eller text-tv dating sida som helst och det fullständigt svämmar över med "killar".) med ett gäng på tolv snubbar, alla klädda i likadana kläder och alla (nästan) lika fromma. De är som ett överbemannat pojkband (Judas Iscariot är den mystiske, lite farlige killen). Nu blev det lite utspårat, lite Norra Brunn-populistiskt.

Jag har dock ett förslag till alla bögar och flator och resten. Varför inte starta något eget? Är det så viktigt att vara med i just Svenska kyrkan? Alla andra grupper som har varit tvivlande har ju startat eget, tänk på alla frikyrkor. Det är väl inte försent. Kan man tänka sig att man bildar en ny, egen kyrka med ett eget testamente som motsvarar de förväntningarna man ställer på Svenska kyrkan. I samma stund som man bildar en ny församling skulle man samtidigt kunna avsäga sig det arv som trots allt Svenska kyrkan sitter på, typ häxbränningar och predikor om att döda katoliker och annat historiskt arvegods.

På samma sätt som vänstern i mångt och mycket har stöpt om sig, bytt namn och bildat nya partier skulle inte en kristen, homovänlig falang kunna göra likadant? Ett sånt scenario skulle kunna innebära att, förutsatt att den nya HBT-kyrkan får ett brett folkligt stöd (en fin tanke) på sikt skulle kunna bli en slags statskyrka på riktigt och den "förlegade och omoderna" Svenska kyrkan tynar bort.